Som ringar på vattnet

Jag inser att jag bor i ett märkligt land. 

I ett land där man kan förneka det uppenbara. 

Klimatförnekare...det kan man vara av bekvämlighet...i detta land. 

Vi mår så dåligt av skuld och skam, sägs det, att vi måste få slippa rapporterna, slippa förändra vårt beteende. 

Och vi kan håna och mobba den modigaste av oss alla: Greta...hon hyllas runt om i världen...men i vårt land uppfattas hon som besvärlig...det är så jobbigt med sanningssägare...speciellt barn som inte begriper att i vårt land gäller jante. 

Det är inte alls nödvändigt med skam, skuld eller ångest. Om vi lyssnar på lösningarna, samarbetar istället för motarbetar. Vi får njuta av värme, sol och bad men vi måste se allvaret i det som håller på att hända. Eller rättare sagt, det som händer nu. Och det som händer går fort. 

Och vad gör jag själv? Förutom att "predika" och gnälla? Jag lyssnar på de som kan och vet. De som agerar. Och försöker göra det lilla jag kan i min tillvaro. Sopsorterar, plastbantar, köper närodlat osv. Det är allt. Men det lilla vi gör är ändå en del i något stort. Så tänker jag. 

Maken fick syn på något som låg i gräset. Han tog upp det. Det visade sig vara en fjärilsvinge. När han släppte den fick vinden tag i den och den flög, fladdrande i luften en liten stund. En fjärilsvinge. Så skör. Så vacker. 

"Jag tar mig själv både uppför och nerför gamla trappan nu...så nu vet de aldrig var de har mig...;-) De pratar något om en grind...vad nu det ska vara bra för...?" Hälsningar Balder :-)