En långfredag för längesen...
Jag minns att vi satt på stolar i mina föräldrars sovrum och lyssnade på högmässan i radion. Tre generationer. Mormor, mamma och jag. Minns inte om min yngre syster var med, hon kanske var för liten att orka sitta still så länge. Jag blev tydligen berörd av berättelsen om Jesu död för jag började gråta. "Hon gråter för Jesus skull", sa mormor.
Det var inte kul att vara barn på långfredagen i mitt hem. Inga kompisar fick komma på besök. Min syster och jag fick leka inomhus men bara stilla lekar. Det skulle vara tyst och stilla hela dagen.
Inga affärer var öppna, biograferna var stängda, nöjesställena var stängda osv. Nu under pandemin vet vi hur det är...under betydligt längre tid än en långfredag...
Jag vet att jag berättat om detta tidigare här på bloggen, men tankarna återvänder till barndomens påskar, idag också.
Gudinna? Maria? Idag får hon vara Maria.
Jag tänker på dig, Maria.
Som stod och såg hur din son plågades och dog på ett kors.
Du blir för mig en bild, en symbol,
för alla de mammor som tvingas se
sina barn lida och dö.
Då och nu förenas i den vanmakt ni
måste känna.
Den smärtan och den sorgen...
