Tulpanerna ger mig hopp, det kommer en vår, ljusare tider...
Denna söndag är kall. Det biter i kinderna så fort man kliver ut på förstukvisten. Men det är vinter, precis som det ska vara! :-)
Fåglarna får matpåfyllning :-)
I väntan på våren...solen lyser upp växthuset :-)
Lite har livet stannat upp, känner jag. I väntan. På vad? Att allt ska bli "som förr", som vanligt igen? Vill vi det? Är det saker som vi lärt oss att avstå från? Finns det något positivt vi lärt oss? Hitintills?
Så går mina tankar idag. Var och en har sina svar, sina funderingar. Men ett tror jag vi har gemensamt: Väntan. Hoppet....
En fastfrusen fjäder...
Förtröstan på allt kommer gå över, allt har ett slut, det blir bättre...Det var lättare att tro på det för ett år sedan...men vi måste våga tro...vi måste uppmuntra varandra.
Jag kände en form av meningslöshet häromdagen. Det måste man få ha ibland, utan dåligt samvete. Efter ett samtal med maken kändes det bättre. Han lyssnade, han förstod. Måtte alla ha någon som lyssnar! Och må vi alla vara bra lyssnare!
När solen gick ner igår...
Var rädd om Dig!
Våga hoppas!
Förtröstan
❤️