
Det är en märklig känsla. Någon fattas oss…någon vi älskade och som älskade oss.
Balder ser när husse och Pavvo åker iväg. Pavvo behöver hjälp för att komma in i bilen.Balder tjuter och jag gråter. Balder slickar mina tårar. Om och om igen förklarar jag för Balder att Pavvo inte kommer hem mer till oss. Han sätter sig vid den öppna dörren och tittar ut. När husse kommer hem är Balder lika glad som vanligt. Men det finns ingen Pavvo….Balder ser konfunderad ut men mer än så är inte hans reaktion. Maken och jag "röjer" bland grejer och mediciner och salvor. De kommer aldrig behövas mer.
På något sätt förstår Balder. Han vet ju hur dålig Pavvo var mot slutet. Hundar kommunicerar på sitt sätt.
Tacksam läser jag alla hälsningar och all medkänsla som kommer till oss på Fb. Så mycket kärlek <3
Den sista pionen har haft det lite kämpigt i regn och blåst men vacker är den likväl.
Älskade ros <3
Kram 🙏❤❤❤🙏