Fredag eftermiddag. Solen börjar gå ner. Jag sitter vid köksbordet, tittar ut över åns vatten och försöker samla tankarna och känslorna. Det finns nästan inget som upprör mig så mycket som rasism. Det kokar i mig. Jag försöker besinna mig själv. Funderar på mina egna fördomar, reaktioner och tankar. Visst reagerar jag känslomässigt ibland och tänker tankar som "typiskt dom" och "så där är dom".... Men jag har på senaste tiden tänkt till en gång till. Ställt mig själv frågor som "varför reagerar jag så här?", "vad är det som gör att jag anser mig ha rätt att döma?", "vart tog mina tankar om allas lika värde vägen?"...
Det är så lätt att döma ut en hel folkgrupp efter att ha sett någon/några göra ett fel/brott. Men skulle vi själva vilja bli bedömda efter vad någon/några svenskar ställer till med???
Svenskar ja... Det har ju blivit en väldig debatt om vilka som kan kalla sig svenskar och om vems land det här är. Svaret är väl självklart: den som har svenskt medborgarskap är svensk!!!
Vad har utseendet med saken att göra?
Varifrån kommer mina fördomar? Varifrån kommer dina? Vad bottnar de i? Erfarenhet? Rädsla? Okunskap? Har vi ärvt dem? Har vi valt att ha dem?
Jag tror att det är bra att rannsaka sig själv ibland. Tänka en gång till. Skaffa sig kunskap.
"Innan man är riktigt säker på en sak är man gärna tvärsäker."
- Arne Hirdman
Jag gick en gång en kurs om Invandrarkunskap. Ett bra föredrag hölls av Gillis Herlitz, antropolog och etnolog. Han berättade bl a att en man kommit fram till honom och undrat "varför alla greker pratade så mycket i telefon". När Herlitz frågade varför mannen undrade detta blev svaret att han städat tillsammans med en grekisk man på ett kontor om nätterna och greken passade då på att ringa hem till Grekland... ( detta var före mobilernas tid)
Så lätt drar man alla över en kam...;))
Varför är det lättare att se olikheter än likheter? Varför kommer de negativa tankarna lättare än de positiva? Är det för att vi är rädda? För att tillfredsställa vårt ego?
Jag vet inte. Många frågor rusar runt i huvudet. Som ni märker. :) Alla får hitta sina svar. Sin sanning. Det viktigaste är man inte är likgiltig...
Ibland blir jag orolig inför framtiden. Främlingsfientligheten skrämmer mig. Men så fokuserar jag på alla goda krafter som finns. På all kärlek och medkänsla. På alla som vågar öppna sina hjärtan och sprida ljus. På alla kloka människor. På alla modiga människor. Då finns hoppet om en ljus framtid där igen!
Ljus och kärlek till er!
<3
Eftersom jag hade tid och möjlighet tog jag mig en promenad i det sköna novembervädret idag. I kanalen simmade änderna. Tror att både de och jag njöt av solen :)
