Det är stimmigt kring matbordet. Fåglarnas matbord. Småfåglarna, talgoxar, tofsmesar och tättingar, pilar mellan träd och fågelbord. Nötväckan tar för sig av talgbollarna. Plötsligt blir det ett väldigt liv.Småfåglarna flyger tjattrande iväg. Nötväckan sitter lugnt kvar. En oinbjuden gäst har dykt upp. Ekorren!
Vi tittar fascinerat på ekorrens akrobatik för att komma åt "godiset". Efter en stund tycker maken synd om fåglarna och smyger närmare för att skrämma bort ekorren. Han kommer mycket nära innan ekorren högljutt klättrar långt upp på tallstammen. Ekorrens knackande läte hörs en lång stund medans den hoppar från "tallegren" till enen, till granen och högt upp i björken. Den verkar inte nöjd med situationen. Men stannar ibland upp för att skala en kotte.
Nu är småfåglarna glada igen...
Det är en varm, stilla höstdag. Solen lyser från en molnfri himmel. De gula höstlöven glimmar som guld i solskenet.
När fåglarna kvittrar så vackert får man en liten känsla av...vår?!
En vacker fjäril fladdrar förbi mig när jag sitter här på förstukvisten. Jag minns inte namnet. Min son ser oförstående ut. -"Vad spelar det för roll vad den heter? Fjärilar och fåglar intresserar mig inte". Säger han. Suck... Jag har misslyckats... Jag som under mina barns barndom försökt ingjuta lite naturkänsla. Det har känts viktigt. Och roligt.Kanske minns de lite av detta senare i livet. Inte alla namn och sorter men just den där, känslan för naturen... Om inte natur och miljö är viktigt, hur ser då framtiden ut? Det levande livet! Det man aldrig kan uppleva på dataskärmen...
Astrarna börjar blomma nu men Kärleksörten visar inga tecken på att blomma i år. Stockrosen vi fick förra året har stora knoppar och håller på att slå ut. Lite sent...men i alla fall...
Båda mina söner var under sina uppväxtår "tokiga i" att bygga kojor. Äldste sonen byggde på höjden, långt upp i en tall. Den yngre byggde en avlång koja som växte på längden. Många är de kompisar som varit med och spikat på dessa kojor. Under senare år har kojorna stått och förfallit. Och blivit rent av farliga att vistas i.Nu är det dags att riva! Inte utan protester... Det är så många härliga barndomsminnen som ryms i dessa byggen.
Men man vet aldrig, om några år kanske det är nya kojbyggen på gång. Nya glada barnaröster och ett ständigt spikande i regn som i solsken. Då är det också dags att fylla på plåsterförrådet igen. ;)
Och till våren kommer nya hyresgäster i fågelholken...
