Jag önskar ibland att jag kunde ha en enklare syn på livet. Lite mer av "det är som det" och "det blir som det blir"... Att jag inte funderade så mycket på "varför" och "mål och mening". Mindre filosofisk och mer "vetenskapligt bevisat-tänk". Men jag är filosofiskt lagd, helt enkelt. Och så tror jag på så mycket som inte går att bevisa.... Jag gör det inte enkelt för mig...Men jag har så svårt för tanken att vi föds, lever och dör. That's it??? Att vi bara är några kroppar som går omkring ett tag på jorden för att sedan dö och ruttna bort. Att känslor och tankar och samvete bara är något "kemiskt". Att det inte finns någon djupare mening med våra liv. Att vi bara är här för att föröka oss?
Kroppar utan själ och ande?
Det är väl ändå att göra det för enkelt för sig att bara tro på detta? Tycker grubblande jag....
Alla som någon gång sett en död människa vet hur tydligt det är att det bara är en kropp som ligger där. Det som var personen är borta...Då om någonsin förstår man att vi har en själ också. Något som är vi. Något som fötts till jorden av en anledning, något som levt, älskat, hatat, trott, svikit, sörjt,skrattat... Bara en kropp? Bara något biologiskt? Knappast! Och den intressanta frågeställningen: vart tar själen vägen när kroppen dött? Och denna: varifrån kom själen när kroppen föddes?
Det är inte så att jag grubblar mig tokig på detta men det är när svåra och grymma saker händer som tanken på meningen med livet dyker upp. Jag kommer inte längre än till varför men jag vet, ja vet, att en dag kommer jag att få ett svar. Och om jag inte får det, ja, då var väl livet bara en kemisk reaktion eller något liknande. Förökat mig har jag gjort i alla fall ;))
Mitt upp i allt detta så har jag ju min tro på änglar. Flummigt kanske, vissa tycker. Inte vetenskapligt bevisat. Nej, men trots detta så vågar jag tro ;) Jag tror att vi alla har en skyddsängel som följer oss från vårt första andetag till vårt sista. När jag ser tillbaka på mitt liv ser jag så många händelser där jag varit nära hemska faror men blivit "räddad". Ibland tar änglarna mänsklig gestalt. Ibland kan vi bara ana dem. Det händer att jag tvivlar på dess existens. När jag läser om barn som farit illa t ex. Då undrar jag vart skyddsängeln var just då? Men så är det väl med tro. Tro är inte att veta. Tro är tro. Det innehåller tvivel ibland.
Till min skyddsängel:
Led mig över stup och bort från faror.
Var mig extra nära när livet gör ont.
Hjälp mig att vara kärleksfull mot mig själv och andra.
Stötta mig när modet sviker.
Håll min hand när jag drar mitt sista andetag och ta mig med till varifrån jag kom. Till ljuset.
<3
Det blev lite djupt det här. Mycket om själen. Och om det andliga. Kroppen ska ju ha sitt också. Min näsa säger mig att snart är det dags att avnjuta en måltid :) Min älskade make har lagat mat och dukat fint.
I morgon bär det av till huvudstaden och Bruce! Rustad med öronproppar och förväntan... Det blir något för både kropp och själ det ;)
Trevlig helg! Gör något du mår bra av :)
