Vågar jag tro på något som inte är vetenskapligt bevisat? Något som bara anas. Något synligt osynligt. Som att lyfta på en slöja och känna att någon är där. Något osynligt synligt. Det jag ser när jag sluter mina ögon. Det jag hör när jag lyssnar inåt. De tecken som bara jag ser.
Ett plötsligt ljus. Något som snuddar vid min kind. En röst från ingenstans. Det jag inte med ord kan förklara. De förnimmelser som bara jag kan uppleva och känna. En plötslig doft som sveper förbi...bekant...men ändå...
Kemiska reaktioner säger vetenskapsmannen bestämt. Din hjärna lurar dig säger en annan. Det finns inga bevis, skriker den tredje. Vidskepelse, skrattar några.
Nej, säger jag. Jag vet vad jag upplevt, vad jag sett, vad jag hört, vad jag känt.
Det finns något som är större än vad vår hjärna kan förstå. Något fint och kärleksfullt. Ett ljus som vi bara ännu får se glimtar av. Vackra röster som vi ännu bara uppfattar som viskningar. Dofter och smaker som vi bara får små smakprov av. Ännu.
Jag tror att allt härstammar från den plats vi kom ifrån och den plats vi ska återkomma till, Fridens, fredens, glädjens och framför allt kärlekens boning.
Vi bär spår av allt detta underbara inom oss. Ljuset bor där. Allt hör ihop. Vi är alla ljusbärare.
Vetenskapen får säga och tycka vad den vill. Det finns något mer, något större än det vi kan mäta, väga, räkna...
Det kallas kärlek
❤️
Ovanstående ord skrev jag långt innan jag läst boken "Till himlen och tillbaka". Det slår mig nu att boken var ett svar på mina funderingar...:-)
Så har ännu en helg gått. Februari har börjat gråmulen och blaskig där jag bor. Det gäller att "gilla la la la läget" ;-)
Den ljusnande framtid är vår! Eller hur?
Kram och sov gott :-)
❤️
Vädigt tänkvärda ord Gunilla jag måste lösa denna bok. Ska kolla om man kan låna på bibblan