För mig handlar det om att fokusera på det jag kan göra istället för det jag inte kan göra. Och känna att det jag kan göra är bra, t o m tillräckligt.
Men sorgen finns där. Sorgen över det jag vill men inte kan. Det gäller dock att inte fastna i den sorgen! För då är jag inte öppen för de möjligheter som livet bjuder på.
Det är inte så lätt när man som vi lever i ett prestationssamhälle. Vi värderas efter det vi gör, inte efter det vi är. Misstänksamheten lurar i närheten hela tiden. "Sjuk? Eller bara lat?" På senaste tiden tycker jag att det att det alltmer sätts ett likhetstecken mellan sjuk och lat...Trots att allt fler överpresterande människor blir utmattade.
Jag tror att alla människor gör sitt bästa, gör vad de förmår utifrån sin ork, sin situation, sina resurser. Men eftersom vi inte får tala om våra "svagheter" så uppfattas många som lata. "Att inte orka", det är något "fult" det. Men sanningen är ju att vi orkar olika!
Slutsats: för att "överleva" måste jag fokusera på det jag kan och det jag orkar och glädja mig över det. Vad än samhälle, politiker, normer säger.
Tack och lov har jag underbara vänner och en fantastisk familj som stödjer mig. Som vet hur det är. Som förstår, både de som inte själva upplevt liknande och de som har varit/är där nu.<3 <3 <3
Jag drar också en till egentillverkad slutsats: om jag känner att jag gör tillräckligt, om jag fokuserar på det jag kan, borde jag ha lättare att förstå andra. Och inte döma så lätt. Eller?
En helt annan sak är det med hjärtlöshet, dumheter, egoism...för det är ett val!
Kanske är det i min svaghet
min styrka ligger?
<3
❤️
För vem är stark och vem är svag?
Vem har rätt att döma?
❤️
Det var mina måndagstankar det. Nu strax ett kort besök av en kär vän.
I morgon kommer det att finnas ett inlägg redan på morgonen. Ett viktigt inlägg.
Ljus och kärlek
<3
❤️
Min vilja, ambition och envishet är både mina styrkor och mina svagheter. Men, det är väl bra att ha det, det ser jag inte som någon svaghet. Nej så länge det är på lagom nivå, nog-nivå, enough-nivå. Men vi som vill hjälpa andra och glömt oss själva, vi som har ambition att göra vårt bästa och gärna lite till, mest för att det är så kul, vi som är envisa och arbetar lite till, och lite till, och lite, och..... Då blir det min svaghet. Men det är också min vilja att överleva, att gå vidare, att komma tillbaka, min ambition att klara mitt yrke igen, att tro på att jag ska bli bra och min envishet som får mig att stå upp igen fast jag fallit flera gånger om. Att hitta min lagom-nivå, att boosta mig själv med "Jag är tillräcklig" det är inte sjukt - det är friskt ! Kram Gunilla