Natten mot torsdag. Regnet öser ner. Hela tiden. Och det blåser kraftigt. Jag har lite svårt för att somna. Inte för att jag är orolig över att sova utan maken, men det är något...När jag sent omsider ändå slumrar in vaknar jag med ett kraftigt illamående. Hinner inte till toaletten. Hunden undrar förvånat varför jag står och torkar golvet i hallen mitt i natten. Nästa gång hinner jag till toan men nu är det kaskader som kommer. Hunden ser om möjligt ännu mer förvånad ut när jag tvättar väggar och golv på toaletten klockan 3 på natten...
Slumrar in lite. Mot morgonen kollar jag tempen. Ganska hög feber.
Tur att jag är i torpet och inte i stan. Här kan jag släppa ut hunden på gården när han måste ut.
Det regnar lika mycket fortfarande. På förmiddagen kommer maken hem. Han är tack och lov frisk. Med sig har han presenter, blommor, vin...han kommer från sin avtackning på sitt jobb. Nu ska han jobba heltid i vårt företag istället.
Jag sover. Kan inte äta.
Det regnar. Ibland åskar det. Under torsdagen regnade det mer än vad som är normalt under hela maj månad i Gästrikland!
Natten mot fredag insjuknar maken. Och på morgonen får vi veta att äldste sonen är sjuk i magsjuka...man kan inte låta bli att undra...den gemensamma "nämnaren" är Izabelle...som är frisk...tack och lov.
Idag har jag på darriga ben i storstövlarna gått en sväng med hunden. Regnet börjar avta. Hunden, som inte gillar regn, tyckte inte att den promenaden var lika nödvändig som jag tyckte att den var...men det var för hans skull jag gick ut ;-)
Blött var det, det kan man lugnt säga. Dikena nästan svämmar över av vatten. Det blir väl till att ösa båten...
Prinsens dop har jag sett. Som vanligt med lite blandade känslor gällande det här med monarkin. Men jag gillar ärkebiskopen. Hon är så jordnära.
Det sägs att vi "vanliga" dödliga, har ett visst behov av pompa och ståt. För min del är det inte det som lockar när jag ser på kungligheterna, det är mer ren och skär nyfikenhet. ;-)
Lille prinsen somnade. Trygg i sin mammas famn. Victoria såg mycket lycklig ut. Lite bus såg småsessorna till att det blev. Skönt det. Det blir mindre stelt då.
Foppa med fru (sambo?) kom försent, efter kungligheterna, vet inte hur de lyckades "smyga" in dem. ;-)
Maken ligger till sängs. Liksom hunden. Jag är uppe och hoppar från och till. Nej, inte hoppar förstås. ;-)
Hur urlakad kan man bli?
När man ligger där magsjuk i sin säng och ömsom huttrar och ömsom svettas i feber, då är man på något sätt i ett "ingenmansland". Man orkar ingenting, kan inte äta och inte sova. Orkar inte ta emot information, göra val, knappt prata. Inkapslad i en sjuk kropp. En kropp som kämpar. Jag hade i stort sätt en enda tanke under de värsta timmarna: Jag litar på min kropps självläkning.
Och se, den värsta kampen är över nu. Nu vila och sova. Tack min kropp! <3
❤️