Det är alltid vackert vid sjön. Alla årstider, alla väder. Men frågan är om det inte är allra vackrast på hösten. :-)
Vi tar en långpromenad. Det blåser kraftigt. Löven störtar ner på marken idag. Det prasslar under skor och tassar där vi går.
Insikten kommer sakta bit för bit och den gör ont. Det är så mycket som är bekant men jag vill inte se det. Utbrändheten (utmattningsdepressionen) gör sig påmind. Den går aldrig riktigt över. Den drar sig tillbaka och dyker upp igen. Krafterna avtar, kroppen är stel, gråten trycker på men sväljs ner, käkarna värker, "jag biter ihop", hjärnan antingen brinner av aktivitet eller känns alldeles tom, tinnitusen växer i styrka...
Maken ställer frågor, vardagliga frågor och jag kan inte svara ordentligt..."äh, jag vet inte"...
Jag vet bara att jag balanserar på kanten till det där "svarta hålet"...och jag vill inte ner där igen...!!!
Troligen blir mina inlägg mer sporadiska den närmaste tiden. Jag hoppas innerligt att ni fortsätter att följa mig ändå...<3
Vi packar för "återtåget" till stan. Torpet har varit vår "hemvist" under flera månader nu. Men nu är det dags att lämna. Inte helt naturligtvis, vi kommer vara här då och då under höst och vinter också. Hem till lägenheten, "tvättberget" och i morgon kommer Izabelle <3 Det blir bra det. Maken är mitt stöd och min klippa. Jag får hushålla med krafterna. Det är något jag lärt mig av mina erfarenheter.
Dessutom har jag fortfarande min medicin, den ångestdämpande, vilket jag inte skäms att berätta. För det "ångesthelvetet" jag gick igenom förut tänker jag aldrig vara med om igen! Sen får alla andra tycka vad dem vill! ;-)
Minnena från senaste vistelsen på Gotland bär jag ännu inom mig. Det som hände inom mig då kanske jag kan plocka fram nu och kanske ger det mig kraft att balansera kvar i ljuset.
Det var mycket om mig idag...hoppas att du som läser mår bra och att din helg blir en fin helg för Dig.
Kom ihåg att Du är Värdefull, Du är Unik och helt Underbar!
❤️
Läser och begrundar. Du har alltid så kloka och varma tankar. När min sambo gör sig klar inför natten sitter jag i sängen och läser i min mobil. Din blogg sparas till sist för det känns bra att avsluta dagen med dina ord och dina vacka naturfoto. Brukar inte kommentera men det känns som att det idag är min tur att ge dig lite uppmuntran. Känn att höstens mörker ger ro att det är ok att få ta det lugnt. Lyssna på din kropp och glöm inte att ljuset kommer åter: först som adventsljus och så småningom som vårens ljusa strålar :-) Va rädd om dig!