När mina söner växte upp bodde vi i ett radhusområde. Det var tryggt att växa upp där. Vi vuxna kände varandras barn. De sprang ut och in mellan husen, ibland hittade jag ungar i rabatten på baksidan. "Tyst, vi leker burken"! Jaha...om de bröt sönder
växterna blev jag "arga tanten", annars fick det vara...;-) . 22 år bodde vi där. Såg barnen växa upp. Fick vänner för livet. Några flyttade, nya flyttade in. Några bodde kvar när vi flyttade, några av dem bor fortfarande kvar. Lekparken och rinken
var barnens samlingsplatser. Alla fick vara med. I alla åldrar.
Allt var naturligtvis inte idyll och smärtfritt hela tiden men det kändes tryggt, det kändes bra. Och vi gjorde mycket kul ihop. Är tacksam för den intensiva tiden.
Varför denna betraktelse nu? Jo, jag fick ett sorgebud om en av oss vuxna idag. Då kom minnena upp. Tankarna går så klart till den drabbade familjen. Vila i frid <3
Barnen är vuxna nu, vi börjar bli "gamla". Nåja, övre medelåldern då? ;-) Vänskapsband knöts för livet. <3
Kärleksljus
❤️