Att det går så fort att riva ner det som tagit år att bygga upp.
Kroppen minns och sänder skarpa signaler som protester genom mig.
Bandet backar, inte för att jag vill, men jag tvingas till det.
Traumat spelas upp inför mitt inre öga igen. Precis som då kastas skulden på mig.
Jag kan inte fly, chocken gör mig handlingsförlamad. Uppkrupen i soffan, kramandes en kudde, kommer tårarna.
Varför, varför, varför???
Jag fryser.
—————
Det finns ord man aldrig ska säga till någon.
"Du är överkänslig"
"Jag skojade ju bara"
"Det är väl bara att lägga bakom sig och gå vidare"
"Sånt där ska man inte älta"
"Du är en egoist"
"Haka inte upp dig på ord"
"Alla är så lättkränkta nu för tiden"
Ord, ofta sagda i försvar för att skydda sin egen handling. Att kasta skulden på den man sårat eller kränkt är det grymmaste man kan göra. Och fegaste.
De starkaste människorna är de som vågar visa sin sårbarhet. Som vågar känna djupt och innerligt.
De svagaste människorna är de som flyr och inte tar ansvar för sina känslor och handlingar.
Svik aldrig ett förtroende! För aldrig ord vidare eller gör dina egna tolkningar om du inte fått tillåtelse att göra det. Detta är mycket allvarligt och kan krossa en annan människa.
Ord kan vara som giftiga pilar. Jag är träffad nu och mår mycket dåligt. Min make och flera fina vänner stödjer mig. Men det är jag själv som måste bära sorgen.
Varför, varför, varför?
Men, nej, jag bär ingen offerkofta och jag vägrar bära andras skuld!
Tack för att du ville läsa.
Tack för att du finns här.
I morgon är en annan dag...
