Jag torkar tårarna som runnit i nästan en och en halv timme. Stina Wollters sommarprogram var det vackraste, sorgligaste och mest hoppfulla och magiska jag någonsin lyssnat på. Om döden och livet. Stort, djupt, allvarligt men ändå så ljust. Jag har inte
bara gråtit, jag har lett mellan tårarna också :-)
Om du inte lyssnade...gör det! <3
Maken är på jobbet och idag passade det inte att gammelhunden var med. Så jag är ensam hela dagen med båda. Det går an, förutom att gammelhunden inte kan koppla av utan måste kolla minst en gång i kvarten om inte husse kommer...
Ingen av vovvarna har någon större lust att vara ute i det våta gräset. De går båda nästan på "tå"...gör det de ska och sen in igen. ;-) Plötsligt befinner jag mig ensam ute på gården med två oförstående hundar som glor på mig från förstutrappen.
"Nä, hörru, vi stannar här vi".
Spisen i lilla stugan här är "opålitlig" och "knepig". Med ålderns rätt, den är från början av 80-talet. Och dessvärre i liten storlek...en storlek som inte tillverkas längre...suck...vad göra?...bygga om hela köket?...suck...
Från mina små problem till de stora världsliga, de som inte bara är problem utan katastrofer:
Bilden på de döda i vattenbrynet, pappan och hans tvååriga dotter, dottern med armen runt sin pappas nacke, sprids nu över världen. De var på flykt från El Salvador till USA. Bilden påminner oss om alla miljoner människor som är på flykt i världen och
om den alltmer hårdnande och människofientliga politik som förs... Jag tänker alltid: det kunde varit jag, det kunde varit vi, som var tvungna att fly...
Bygg inte murar - bygg broar
<3
Nu påminner gammelhunden mig om något, något om tidpunkt och mat...;-)
NAMASTE
❤️