Jag tänker först: nej, jag kan inte skriva ett inlägg när jag mår som jag mår idag. Men så inser jag, att det kan jag visst. Jag brukar ju själv påminna andra om att alla känslor är tillåtna.
Min tisdag är grå och kall och regnig. Det känns som om jag inte riktigt "vaknar" på hela dagen. Trots att jag inandas frisk uteluft och lyssnar på den sköna fågelsången.
Solen gick i moln...
Det kom liksom över mig idag. Allt som händer. Längden och bredden och djupet. Och tårarna kom. För alla som kämpar mot sjukdom och för alla som kämpar inom vården. Hur länge orkar de?
Och för alla som på olika sätt drabbas olyckligt av coronans framfart. Konkurser. Våld i hemmet. Inställda festligheter....
Hjälper det att gråta? Ja, det lättar lite. För jag tror att likaväl som vi lever i en kollektiv chock, likaväl lever vi i en kollektiv sorg.
Jag ser allt positivt som händer. Jag ser hur dödssiffror sjunker i t ex Italien. Jag läser om en 102-årig kvinna som överlevt sjukdomen. Osv...
Men känslan av sorg är ändå tung idag.
För tre år sedan befann vi oss också i kollektiv chock. Minns du? Terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm...
Då vi slöt oss samman. I kärlek. Tillsammans.
Jag känner än idag en stor tacksamhet över att min son hade änglavakt den dagen.
Nu bryter solen genom molnen en kort stund. Det finns där. Ljuset.
Till alla som är högkänsliga. Till alla som liksom jag tvingats svälja tårar och bitit ihop käkarna för att "det är fult att visa känslor". Som fått höra att de är "överkänsliga"....Här är till er:
Efter regn kommer solsken...
Var rädd om dig!
Solljus
❤️