Av flera anledningar har jag de senaste dagarna tänkt på döden. Döden och begravningar.
När vi satt och pratade om begravningar, jag och maken, fanns den där i huvudet, den gamla visan.
Mötas ock skiljas är livets gång
Skiljas ock mötas är hoppets sång
Nu skiljs våra vägar, nu säger vi farväl,
men vi hoppas att vi ses igen.
Mötas ock skiljas är livets gång
Skiljas ock mötas är hoppets sång
Nu skiljs våra vägar, nu säger vi farväl,
Farväl, vi ses igen.
<3
(Göte Strandsjö skrev melodin
Texten efter ett gammalt tänkespråk)
Den vill jag ha på min begravning.
Om jag planerat min begravning? Javisst, har inte du det? Så mycket lättare för anhöriga att bestämma när önskan är planerad. Olustigt och främmande att planera sin egen begravning? Nej, absolut inte. Men vi är olika. Känner olika. Vill olika.
Jag vill inte ha kyrklig begravning. Ingen präst ska stå och mässa över mig. Kremering och minneslund. Ingen grav som anhöriga ska ha dåligt samvete för att de inte kan sköta om.
Begravningar ska vara personliga tycker jag. Den dödes ande ska sväva över ceremonin.
Jag har valt sånger och dikter.
I övrigt "lägger jag mig inte i"...:-) Kanske blir jag jättegammal och ingen finns som är intresserad av att ta adjö av mig. Dö ung är försent. Ingen vet. Det är bäst så.
—————-
När livet vänder...programmet förra onsdagen var svårt att se. Det gjorde ont. Och trots allt man läst, sett filmer, dokumentärer...är det ändå så ofattbart med all denna ondska. Anne Franks styvsyster berättar lugnt om tiden i förintelselägret. Hon överlevde. Men det hon upplevde är så smärtsamt att det finns inte ord för att uttrycka det.
Programmet är uppdelat på två avsnitt. Det andra går ikväll. Och så finns de på play förstås.
Önskar att ALLA såg det. Speciellt de som röstar på ett parti med nazistiska rötter...
—————
För precis ett år sedan...:-) Det var mer "normal vinter" då...
Kärleksljus
❤️