Därför skriver jag om bön idag. Om det verkar tråkigt kan du sluta läsa nu. Jag är varken religiös eller kyrklig men jag tror på bönen.
Bön kan vara så mycket. Högtravande, förtvivlat, rabblande...och ett snabbt: "Ja, hej Gud, du vet vad jag menar..."
Alla har inte behov av att be. Andra ber plikttroget eller av gammal vana. Eller för att de har ett starkt behov av kontakt med något större än de själva. Gud, änglar, andar, universum....
Min bön
Kära änglar,
finns vid min sida om dagen,
vakta mig om natten
Tack
Många känner trygghet i de redan skrivna och formulerade bönerna. Jag har större behov av att formulera mina egna.
Barnatro
När jag var liten bad jag, min syster och min mamma alltid aftonbön tillsammans. Först Gud som haver, sen bad vi för alla i familjen, hela släkten, vänner och bekanta. Avslutade med "Det går en ängel runt vårt hus".... Det tog sin tid det där. ;-) Att nämna alla vid namn var viktigt...just det där följde mig en bit upp i åldern. Det blev en stress. Tänk om man glömde be för någon och så hände det den personen något illa, då var det ju mitt fel! Hmmm...barnatro är nog inte alltid bara positiv... Finns säkert något fint psykologiskt namn på det där att man kan "styra Gud"...eller påverka ödet eller vad man nu försöker med...
Jag ber fortfarande. Inte plikttroget. Men jag summerar gärna dagen, i tankarna, på kvällen och ber änglarna om vakt. Det känns tryggt.
Jag tror alla människor ber någongång under sitt liv, om inte annat så när man blir väldigt rädd. En bön om hjälp för det man inte själv kan påverka. Vare sig man tror eller inte.
Men be är en sak. Att lyssna en annan. Som i meditation. Lyssna. Kanske får vi svar på vår bön då. Även om svaret inte är det vi hoppats på...
Bön är tillit.
Att tända ljus är också en slags bön. Tycker jag. Om en vecka är det första advent. :-)