Nu har jag sett sista avsnittet av den utmärkta dokumentären "Knutby: i blind tro". Frågorna är ännu fler nu än innan jag började se och innan jag läste böckerna om Knutby. Verkligheten överträffar verkligen dikten. Jag beundrar de medlemmar som nu orkar och vågar berätta. De upplever frihet, de får tänka sina egna tankar, vara den dem är, göra vad de vill...men blir de någonsin hela människor igen? Jag hoppas det.
Och jag släpper nu mitt intresse för sekten. Fylld av lärdomar och insikter. Och ser hur skrämmande det är att det nu är en ny sekt som sprider sig på nätet. Konspirationsteorierna. Infodemin. En farlig global ryktesspridning. (Se där, ännu ett nytt ord!)
Jag hade tänkt mig att nu får nästa bok att lyssna på bli en spännande deckare eller en historisk roman. Men så dök den upp: "Josas bok"..fint och känsligt berättad av Josefin Nilssons syster Marie Nilsson Lind. Det är Maries berättelse och delvis Josas anteckningar. Det som skulle blivit en bok. Upprättelsen. Det berör så otroligt starkt. Och ämnet är ju nu så väldigt aktuellt. Mäns våld mot kvinnor. Boken vill ge svar på den ständiga frågan som folk ställer: "varför lämnade du inte ett destruktivt förhållande?"
Jag berättar mer senare. Har bara börjat lyssna och har redan tagit pauser ibland när Marie, med sin underbara gotländska, talar om känslor, sorg, tankar kring riktigt svåra livsvillkor. Att ha slutat andas men på något märkligt sätt andas ändå...
